Fjällgåsen (Anser erythropus) är kritiskt hotad i världen. Enligt nya uppskattningar har dess bestånd sjunktit till 10-20 % , dvs. 8 500 - 17 000 individer inklusive årsungar. Fjällgåsen har gått tillbaka överallt, men mest i Nordeuropa. Hälften av världens kvarvarande fjällgäss häckar i nordöstra Asien och flyttar till Kina, medan den andra - nordvästasiatiska - hälften flyttar till trakterna kring Kaspiska soch Svarta Havet.
Orsakerna till fjällgåsens försvinnande är många. Kaspiska Havets vattenstånd har varierat kolossalt under 1900-talet - hela 3 meter - strandängar blev under sovjettiden förvandlade till bomullsplanteringar, befolkningen har vuxit starkt på fjällgåsens vinterområden, och de naturliga biotoperna har minskat. Olje- och gasindustin förstör fåglarnas bästa vinterkvarter.
Den största enskilda faktorn tycks ändå vara den överdimensionerade jakten i alla länder längs fjällgåsens flyttrutter, både om hösten, vintern och våren. I Kazakhstan blev vårjakten förbjuden vid millennikumskiftet, men i Ryssland pågår den för fullt. Att skilja fjällgåsen från andra gäss, framförallt den vanliga blässgåsen (Anser albifrons) är i praktiken omöjligt för jägarna. Trots förbjuden jagas det allmänt tom. på naturskyddsområden. Även i Kina har jakten fått oroväckande proportioner - det rapporteras bl.a. om jakt med gift.
Det berättas om en tid, då fjällgåsen var det vanligaste bytet vid gåsjakt i Norden, men nu finns det bara ett femtiotal kvar in Norge av alla dessa tiotusentals fåglar. I Sverige hann fjällgåsen redan dö ut. Det nuvarande beståndet - ungefär lika stort som det norska - har sitt ursprung i utplanteringar som det av Dr. Lambart von Essen ledda fjällgåsprojektet utförde på 80 - och 90-talet. I Finland observerades den sista häckande fjällgåsen år 1995. Några flyttar årligen via Finland till Norge. Dessa fåglar övervintrar i Balkanländerna, där de har setts bl. a. i Evrosflodens delta och på sjön Kerkin i Grekland.
Inte heller i Lappland får fjällgässen häcka helt i fred. Rödräven har ökat markant på grund av moderna renskötselmetoder. Särskilt i Finland har överstora renhjordar också nött på vegetationen, som fjällgåsen behöver som skydd. Användnigen av motorfordon och flygplan ofredar häckplatserna också.
De finländska utplanteringarna har varit tillfälligt avbrutna för att de inte lyckades som önskat. Av de 150 fåglarna som fick friheten i Lappland under 10 år har inte en enda häckat i Finland efter flyttningen.
Gässen har inga genetiskt programmerade flyttrutter som många andra fågelarter utan lär sig rutterna av varandra. När utplanteringarna påbörjades i Finland 1989 fanns det inte mera tillräckligt med ursprungliga fjällgäss kvar som skulle ha visat nykomlingarna vägen till Kazakstan. I stället förirrade de utplanterade fåglarna sig till olika orter i Europa, tydligen i sällskap av andra gåsarter. Några har setts i Nederländerna och England, andra tom. i Spanien. De med ungarna utplanterade moderfåglarna förlorades.
I Sverige har man däremot lyckats skapa en häckande fjällgåspopulation som sakta förökar sig - över 30 häckningar har redan konstaterats. Detta hjar man uppnått genom att använda vitkindade gäss (Branta leucopsis) som fosterföräldrar för fjällgåsungarna. De vitkindade gässen flyttar till Holland, där gåsjakt är starkt inskränkt, och lär därmed fjällgåsungarna en fungerande överlevnadsmetod. Hittills har 350 fjällgåsungar utplanterats i Sverige och av dem har nästan 80 % återvänt till utplanteringsområdet efter första vintern. Senare klarar de sig ännu bättre. Det svenska projektet fortskrider dock långsamt, för att viltgården i Öster-Malma inte har kapacitet att producera mera än ett tjugotal fjällgåsungar om året. Genom att skicka fjällgåsungar eller ägg från den finska anläggningen i Hämeenkoski till Öster-Malma kunde dessa tal fördubblas och bidra till att uppnå en stabil fjällgåsstam i Sverige inom en överskådlig tid.
Sedan år 1998 har man diskuterat de använda fåglarnas lämplighet för utplantering. Genetikerna Jaakko Lumme och Minna Ruokonen vid Uleåborgs univeritet har lyckats hitta variationer mellan mitkondrial-DNA av fällgäss från olika orter i Eurasien. Några av de fåglarna som skulle utsättas bar också mitokondrier av en annan art, blässgåsen. Detta tyder på hybridisering i det förflutna, men eftersom mitokondrierna inte bär på arvsmassa (gener) och dessutom ärvs direkt i maternal linje går det inte på grund av dessa fynd att avgöra hur många av gårdens fåglar bär på "fel" arvsmassa och hur mycket. Själva kromosomerna hos de finska fåglarna har undersökts av Dr. Marina V. Kholodova (A.N.Severtsov Institute of Ecology and Evolution , RAS Moscow, Russia). Rapporten finns bakom denna link och visar, att inblandningen av blässgås är så liten, att den inte alls kunde ses i arvsmassan, fast metoden var så känslig, att den klart skiljer olika blässgåspopulationer från varandra. "Fel" mitokondriers närvaro kan bero på att fjäll- och blässgåsen ibland parar sig i naturen och får fortplantnigsdugliga ungar. De kan möjligtvis också förklaras utan någon hybridisering.
Det vore förstås önskvärt att få ursprungliga nordiska föräldrafåglar till aveln, men dessa finns inte mera tillgängliga, och också de ryska är i praktiken tills vidare oåtkomliga. Vid Wetlands Internationals möten i både Belgien (2000), Estland (2001) och Spanien (2002) fick fortsatt uppfödning och genetisk kontroll av de befintliga fåglarna prioritet i högsta ketegorin bland åtgärder som syftar till att rädda fjällgåsen. I Tyskland föbereds som bäst ett massivt eget utsättningsprogram.
Debatten kommer säkert att fortsätta tills den sista norska fjällgåsen har gått samma väg som de finska och svenska. Den tyska gåsforskaren Johan Mooij har konstaterat, att denna diskussion har pågått ända sedan mötet i Slimbridge år 1981, då Lambart von Essen började med utplanteringarna i Sverige.
I dag är vår viktigaste uppgift att se till at de gäss, som vi har på vårt ansvar, mår bra. På gården i Hämeenkoski har vi en dryg trdjededel av alla världens fjällgäss i fångenskap. Dessa fåglar bildar en unik genbank, den ända försäkringen mot att fjällgåsen kommer att dö ut.