main
The Eurasian Politician - Issue 5 (April 2002)
Anssi Kullberg / Sam Vaknin
På svenska: Ny Tid, nr. 51, 18.12.2001
Rapporteringen om Afghanistan har för det mesta saknat tidsperspektiv; det är som om landet skulle ha uppstått först efter attacken mot USA den 11. september. Den finländske statsvetaren Anssi Kullberg ger här en del av bakgrunden i en intervju gjord av Sam Vaknin.
Den Svarta tisdagen befann sig Anssi Kullberg i Ferganadalen i Kirgisistan, inte långt från Afghanistan. Han befann sig där för att rekonstruera marskalk C.G.E. Mannerheims underrättelseexpedition till Turkestan och Kina åren 1906-1908.
Var talibanerna en pakistansk skapelse? Hur bildades de och pä vilket sätt var Ryssland inblandat?
Taliban var inte en pakistansk skapelse, även om Pakistan var en av flera stater som bidrog till uppkomsten och utvecklingen av denna rörelse. Det är sant att talibanerna (som bildades så sent som 1994 som en religiös rörelse) fick ett betydande inflöde av aktivister från koranskolorna i Pakistan, madrasas. Men talibanerna är inte bara en extrem religiös rörelse, utan också en etniskt pashtunsk rörelse. Pashtunerna utgör nästan hälften av Afghanistans befolkning, men i Pakistan finns det 16 miljoner pashtuner som bor i landet och 3 miljoner som flyktingar. Det finns i dag flera pashtuner i Pakistan än i Afghanistan. De "pakistanier" som agerar i Afghanistan är i själva verket afghaner.
Den pakistanska islamistiska oppositionens roll i bildandet av och stödet för talibanregimen är välkänd. Men viktigare är de som gjorde denna till en militärmakt. Det är här som också Ryssland kommer med i spelet. För att förstå talibanerna måste vi påminna oss om utvecklingen i Afghanistan ända sedan händelserna på 1970-talet.
Talibanerna är ingen monolitisk rörelse. Ännu mndre är Norra alliansen det. Inte heller de afghanska kommunisterna var det. Detta blev uppenbart under den inre maktkampen efter störtandet av kung Mohammed Zahir Shah år 1973. Kungens kusin och efterträdare Mohammed Daud dödades av kommunisterna år 1978. Men kommunisterna var delade i den agrariska "folkkommunistiska" Khalq-fraktionen, som stöddes av Kina, och den urbana och elitistiska Parcham-fraktionen, som stöddes av Sovjetunionen. År 1978 var det Khalq som tog över, men deras mer moderata ledare Nur Mohammed Taraki störtades och dödades av Hafizullah Amin, som också tillhörde Khalq men representerade en hårdare linje. År 1979 mördade sovjetiska spetznaz-agenter Amin och ersatte honom med Babrak Karmal, som hörde till Parcham och stod KGB nära. Sedan invaderade sovjetarmén landet.
Den kommunistiska hemliga tjänsten Khad (KhAD), som leddes av Karmal och senare Sayid Mohammed Najibollah, var i själva verket KGB:s afghanska filial. Den hade föregåtts av Tarakis och Amins kommunistiska hemliga tjänster (AGSA och KAM), men från 1979 framåt utbildades och leddes denna terrororganisation av KGB. Förtrycket av civilbefolkningen fortsatte utan avbrott till 1992 då Najibollah störtades och Ahmad Shah Massouds mudzjaheddin-styrkor intog Kabul.
Professor Azmat Hayat Khan vid universitetet i Peshawar hävdar att när Kabul intogs 1992 gick de kommunistiska generalerna i armén och Khad in för att förlänga inbördeskriget i syfte att diskreditera president Burhanuddin Rabbanis mudzjaheddin-regering. Den uzbekiske kommunistiske generalen Abdurrashid Dostum fortsatte upproret mot Rabbani och Massoud i Mazar-i-Sharif, med massivt stöd från Sovjetunionen, senare Ryssland och Uzbekistan. En annan upprorisk general var Gulbuddin Hekmatyar. De flesta av de pashtunska generalerna i armén och Khad som tillhört Khalq hoppade av till Hekmatyar. En avgörande roll spelades av general Shahnawaz Tanai, den kommunistiske kommendören för artilleriet, som hoppade av till Hekmatyar redan 1990. Men när Hekmatyar drevs på deffensiven övergick Tanai till talibanerna år 1995. Så gjorde också många andra kommunistiska officerare i armén och Khad.
Det var Tanais avhopp som gav talibanerna tillgång till sovjetiskt artilleri, sovjetiskt flygvapen, sovjetisk underrättelseverksamhet och sovjetiskt tekniskt och militärt kunnande. Amerikanen Anthony Arnold hävdade redan då att Tanais agerande var en KGB-inspirerad provokation. Den avhoppade KGB-generalen Oleg Kalugin sade att det var Moskva som utbildat de flesta av de terrorister som USA nu jagar.
Vad beträffar talibanerna var det inte något speciellt med att de tog över Kandahar år 1994. Kandahar är en pashtunsk stad och den strikta tolkning av islam som talibanerna utgår från är inte baserad så mycket på Koranen som på de trångsynta sociala normerna i en pashtunsk jordbrukande by. Mulla Mohammed Omar sägs ofta ha en bakgrund som en föga sofistikerad landsortsmulla, även om han också var politiskt aktiv i Mohammad Nabi Mohammadis Harakat-i-Inqilab-i-Islami (den revolutionära islamska rörelsen), som senare gick emot talibanerna.
Utom Tanai kan man nämna "mulla Borjan", som var talibanernas första militärkommendör. Hans ursprungliga namn var Turan Abdurrahman och han hade varit en framträdande kommunistisk officer. Många talibanska "mullor" har ingen religiös utbildning alls. De är tidigare kommunistiska militärer och säkerhetsagenter som låtit skäggen växa och antagit nya namn och identiteter och kallar sig "mulla".
Den avgörande förstärkningen av talibanernas ställning skedde åren 1995-1996, då de sågs som en "stabiliserande" styrka i Afghanistan. Det var ett stort missförstånd, som baserade sig på talibanernas framgångar i Kandahar, som verkligen var deras hemmaplan. På alla andra håll i landet skapade talibanerna tvärtom instabilitet.
Till dem som hade ett växande intresse för talibanerna hörde alla huvudspelarna: Ryssland och dess satellitregimer i Centralasien, USA, Pakistan och Saudiarabien. På initiativ av den turkmeniske diktatorn Saparmurat Nijazov ingick den ryska energigiganten Gazprom, ledd av dåvarande premiärministern Viktor Tjernomyrdin, och den amerikanska firman Unocal ett avtal om att bygga en oljeledning från Turkmenistan till Pakistan så att Iran kringgicks och ledningen i stället skulle dras över afghanskt territorium som man antog att talibanerna "stabiliserat".
För Pakistan har det varit ett nationellt intresse att säkerställa energitillförseln från Centralasien, eftersom landet ligger mellan två fientligt inställda länder, Indien och Iran. För Ryssland sågs detta som ett sätt att kontrollera centralasiatiska energikällor och utvidga sitt inflytande mot Indiska oceanen. Två saudiarabiska oljebolag var också involverade.
Under dessa år erhöll talibanerna ett omfattande väpnat stöd. Det kom inte huvudsakligen från Pakistan. Från Saudiarabien kom pengar. Men det mest avgörande tillskottet till talibanernas styrka kom från Ryssland: avhoppen av Khalq- och Khad-generaler direkt till talibanernas ledning, stora mängder av ryska vapen i gömmor som talibanerna på ett överraskande sätt kunde lägga beslag på, bland annat en mycket skum "kapning" av ett ryskt jetplan lastat med vapen som till slut hamnade i händerna på talibanernas ex-kommunistiska ledare. Med dessa nya vapen marscherade talibanerna mot Herat år 1995 och lyckades slutligen erövra Kabul år 1996. Najibollah hängdes av tidigare underlydande som övergått till talibanerna, men detta verkar ha kamouflerat det som verkligen hände i den afghanska maktkampen.
Ryssland hade ett intresse att skära av de starka banden mellan Massouds mudzjaheddiner och den tadzjikiska oppositionen, som Ryssland krossat efter det den angripit Tadzjikistan år 1992. Den gamle provokatören Hekmatyar hade vid det laget gett upp sin kamp – efter att ha förlorat män och vapen genom Tanais avhopp till talibanerna – och som ersättning accepterat en plats i regeringen. Eftersom Hekmatyar var slut behövdes en annan pashtunsk kraft. Talibanerna var en sådan allt starkare kraft, som olika yttre spelare försökte utnyttja genom infiltration, stöd och manipulering.
När väst förklarat det kalla kriget avslutat fortsatte det dock på sina håll. Efter 1989 förlorade väst sitt intresse för Afghanistan och fram till sin död i somras försökte Massoud förgäves vädja till väst, som var ointresserat. Först i somras började väst ge honom den uppmärksamhet han förtjänade.
Andra var däremot intresserade. Pakistan var naturligtvis intresserat av vad som skedde i det instabila grannlandet. Saudiarabien finansierade och stödde farliga sunni-fundamentalistiska grupper och senare talibanerna. Saudiarabien sände också över egna saudiska fanatiker som blivit besvärliga i hemlandet. Iran stödde sina egna agenter inom de afghanska shia-grupperna. Och Sovjetunionen och senare Ryssland fortsatte att ge ett massivt väpnat stöd åt Afghanistans sista kommunistiska diktator Najibollah och senare till den ökände general Dostum.
Ryssarnas princip var "splittra och härska" och grundtanken var att hålla väst utanför och se till att regionen inte skulle stärkas, så att det ryska imperiet kunde återvända när det återfått sin militära styrka. Ryssarna hade stött Norra alliansens tadzjiker genom Tadzjikistan, men bara så mycket att de kunde bygga en buffertzon mot talibanerna, men inte kunde vinna några större segrar eller ingripa i Tadzjikistan. Ryssarna hade dessutom väpnat och stött uzbekerna under Dostum och general Abdul Malik, som senare gick över till talibanerna. Detta stöd har dirigerats genom Uzbekistan och kommer fortfarande, med västs fulla välsignelse. Mindre känt är det ryska stöd som gått genom Turkmenistan till talibanerna och till den islamiska rörelsen i Uzbekistan, som sägs hota president Islam Karimovs välde där.
Vilken var och är CIA:s roll i allt detta? Var Pakistans ISI CIA:s förlängda arm? Var Usama bin Laden en CIA-agent?
Ett bestående drag i den amerikanska underrättelsepolitiken förefaller vara historisk minnesförlust och oförmåga att se den komplexa naturen hos konflikter och lokala relationer. Detta manifesterades också under den sovjetiska ockupationen av Afghanistan. Den brittiska underrättelsetjänsten och delar av de pakistanska underrättelsekretsarna drabbade samman med USA redan under det kalla kriget eftersom de ville stöda Ahmad Shah Massoud, "lejonet från Panjshir". Det var Massoud som, efter att ha fått Stinger-raketer från britterna, lyckades göra kriget alltför kostsamt för de sovjetiska trupperna och tvingade dem att retirera år 1989.
CIA var däremot inkompetent nog att vara beroende av de pakistanska underrättelsetjänsterna som, speciellt under Zia ul-Haqs tid, gynnade Gulbuddin Hekmatyar, en pompös figur som påstod sig ha omfattande kontakter i hela den islamiska världen. Han hade verkligen vissa kontakter, bland annat till Usama bin Ladin, men han betraktades som en KGB-provokatör av Massoud och många andra och var aldrig till någon nämnvärd nytta i den afghanska självständighetskampen.
I stället för att kämpa mot de sovjetiska ockupanterna föredrog Hekmatyar att kämpa mot andra afghaner och konspirera med suspekta araber som importerats av hans kontakt bin Ladin till Peshawar. Stinger-raketerna, som CIA försett Hekmatyar med, användes inte för att befria Afghanistan. I stället sålde Hekmatyar dem till Iran och de användes senare mot amerikanerna i ett välkänt intermezzo.
När de sovjetiska trupperna dragits tillbaka inledde Hekmatyar ett blodigt uppror mot den legala afghanska regeringen och ödelade landet tillsammans med en annan rebellgeneral, Dostum, även om de inte var lierade. År 1993 stödde Hekmatyar KGB-generalen Hajdar Alijevs kupp i Azerbajdzjan och år 1994 hjälpte han proryska lezginska terrorister i Kaukasus. Hekmatyar är fortfarande aktiv. Han bor i Teheran och har till slut visat sin rätta färg genom att ställa sig på talibanernas sida.
Så vitt jag vet var Usama bin Ladin aldrig en agent för CIA. Det finns dock relativt plausibla påståenden om att han skulle ha stått den saudiska underrättelsetjänsten nära, speciellt den nyligen avsatte chefen prins Turki bin Faizal, tills de bröt med varandra. Usama bin Ladin tros ha dykt upp på den afghanska krigsskådeplatsen år 1979 eller senast år 1984. Men i början var han först och främst en affärsman. Han tjänade deras intressen som ville bygga vägar över vilka pansarvagnar skulle kunna ta sig genom Afghanistan till Indiska oceanen. Detta kan också förklara den opportunism som känneteckar honom, som är helt otypisk för en självproklamerad religionskrigare.
Internationella talesmän för dzjihad vill naturligtvis presentera honom som en religiös kämpe eller en muslims hjälte, men det är inte den sanna bilden utan huvudsakligen en myt som skapats av västerländska media. Det är i dem som arabiska, persiska och indonesiska tonåringar får lära sig att Usama är en kämpe i islams universella kamp mot sina förtryckare.
Men bin Ladin kämpade aldrig för att befria Afghanistan från sovjetväldet. Han skötte ett kontor i Peshawar och den enda trovärdiga uppgiften om att han skulle ha deltagit i en strid har framförts av den förre CIA-mannen Milton Bearden och gäller en mindre sammanstötning våren 1987.
Bin Ladins först betydelsefulla kontakt i Peshawar var den palestinske professorn Abdullah Azzam, som bin Ladin senare beskrev som sin mentor. Azzam var en arabisk idealist som ville koncentrera sig på befrielsen av Afghanistan och ville stöda Massoud som han såg som den lämpligaste att leda den kampen. Bin Laden hade en annan åsikt; han ville stöda den illojale islamistiske fanatikern Hekmatyar. År 1989 dödades Azzam och hans son av en bilbomb och bin Ladin övertog hans organisation och omformade den till Al-Qaida (Basen). Redan före detta hade han börjat förvandla organisationen genom att ta in en mängd arabiska kontakter från Främre orienten. Dessa araber var inte lika mycket intresserade av att befria Afghanistan som av att gömma sig för polisen i sina hemländer, speciellt Egypten.
När Ryssland ingrep i Tadzjikistan var bin Ladin och hans män inte intresserade av att befria Tadzjikistan från ett nytt kommunistiskt ok. I stället lämnade bin Ladin Afghanistan och omdirigerade sitt terroristnätverk mot väst. Det är bisarrt att en man som säger sig vara islamsk fundamentalist stödde det arabsocialistiska (och därmed ateistiska) Irak mot Kuwait och Saudiarabien, som båda har konservativa islamska regimer.
Al-Qaida stödde all verksamhet mot väst: USA, Turkiet, Israel och varje provästlig regim som Pakistan. Rövare på ön Jolo i Filippinerna stöddes av Al-Qaida trots att de knappt kände till Koranen – ändå karakteriserades de omedelbart som "islamska kämpar". Också den strikt ateistiska antiturkiska terrororganisationen PKK har fått stöd. Samtidigt har Al-Qaida definitivt inte stött muslimer som talat för en moderat självständiget av turkisk modell, som tjetjenerna, den ursprungliga tadzjikiska oppositionen eller den azeriska regeringen under president Äbülfäz Elçibey.
Vad gäller Pakistans undderrättelsetjänst ISI tror jag det skulle vara att grovt underskatta en potentiell regional stormakt och dess brittiska koloniala traditioner på arméns och underrättelsetjänstens område att beskriva den enbart som CIA:s eller islamisternas förlängda arm. Båda påståenden är myter. ISI är varken hjälten eller skurken i denna historia. Jag tror att ISI helt enkelt är intresserat av Pakistans nationella säkerhet, som har fyra huvudelement: säkerhet mot de fientliga och starka grannarna Indien och Iran, säkerhet mot instabiliteten i Afghanistan och de okontrollerade styrkor som härjar där och infiltrerar Pakistan genom den stora pashtunbefolkningen, Kashmirkonflikten och Pakistans egna internationella ställning.
Afghanstan är en historisk buffertzon i det gamla "Stora spelet" om Centrala Eurasien. Det är den inkörtsport genom vilken Pakistans fiender kan angripa landet eller destabilisera det, och det är också den buffert som kan stoppa dessa fiender. Pakistan är intresserat av regional stabilitet medan dess fiender söker utnyttja all instabilitet mot landet. Det finns en bred klyfta inom Pakistan mellan pakistanska nationalister och internationalistiska islamister. Pakistan är relativt demokratiskt jämfört med sina grannar – också Indien, om man tänker på dess behandling av minoriteter och Kashmirfrågan. Det har därför de problem som ett demokratiskt land har. Pakistan har en fri och kritisk press, lokal administration och intellektuell opposition, islamisterna inräknade. Det är inte, och har aldrig varit, en islamistisk diktatur som Saudiarabien.
Hur är det med relationaerna mellan ISI och talibanerna?
ISI:s politik har starkt korrelerat med utvecklingen i Pakistans ledarskap. Den huvudsakliga stridfrågan när det gällde ISI:s Afghanistanpolitik gällde inte religiösa frågor, utan etniska frågor kring pashtunernas politiska och militära ambitioner, i både Pakistan och Afghanistan. Ett av de stora hoten mot Pakistans nationella existens skulle vara förverkligandet av idén om ett stor-Pashtunistan, som skulle dela Pakistan itu. Det var en idé som framfördes och stöddes av prosovjetiska pashtuner av vilka många nu har inflytande bland talibanerna.
Indien och Iran skulle gärna splittra och förinta Pakistan och den ryska geopolitikn baserar sig fortfarande på en "slutgiltig framryckning söderut". Iran och Indien befarar båda att Baluchistan, Kashmir och Punjab förenas under pakistanskt styre. Om Pakistan inkorporerar Pashtunistan kan landet bli en sydasiatisk supermakt med goda möjligheter för expansion. Detta har dock aldrig på allvar varit Pakistans strävan. Liksom Turkiet under Kemal Atatürk har Pakistan under ledare som Ayub Khan och nu Pervez Musharraf varit introvert i sin nationalism och baserar sig på konstitutionella och nationella idéer som liknar dem i dagens Turkiet och Frankrike.
Under Zia ul-Haqs militärdiktatur var politiken mer islamistisk och under denna period stödde ISI starkt Hekmatyar. Denne visade sig illojal och hoppade till slut av till Iran. Under Benazir Bhuttos regering överfördes stödet till talibanerna. Detta beslöts av inrikesminister Nasirullah Babar. Det är en ödets ironi att den första kvinnliga premiärministern i Pakistan bidrog till att stärka den kvinnohatande talibanska regimen. Med tiden förlorade ISI sina illusioner om talibanerna och det har funnits rykten om att ISI sökt bilda en "tredje styrka" bland de mer moderata talibanledarna. Det var i samband med detta som Shahnawaz Tanai hoppade av till Pakistan och som ISI samarbetade med de tidigare kommunister som var så mäktiga bland talibanerna.
Till all lycka för väst tog general Pervez Musharraf makten. Detta matkövertagande var det bästa som hänt i Pakistans historia ur västs synpunkt sett, även om det inte just noterades av väst under Clinton-administrationen. Musharraf porträtterades som en militärdiktator som stödde talibanerna och ville alliera sig med Kina (allt detta sådant som hans förträdare var skyldiga till). Musharraf är ytterst provästlig, sekulärt inriktad och pragmatisk på utrikespolitikens område. Han har försökt upprätta konstruktiva relationer till alla grannländer (Indien, Iran och Afghanistan). Hans fredsinitiativ i Kashmir bromsades av indisk arrogans och väst förhöll sig likgiltigt till sin gamla allierade, vilket skapat stor bitterhet i Pakistan, speciellt som väst varit mycket inkonsekvent beträffande när man stött Pakistan och när man inte gjort det. Men under Musharrafs välde har situationen beträffande de mänskliga rättigheterna och kvinnornas ställning förbättrats betydligt. Konstruktiva relationer till vem som än styr Afghanistan har varit realpolitik för Pakistan.
Jag tror att ISI först såg talibanerna som ett potentiellt instrument. Sedan såg man dem som ett hot som måste infiltreras och kontrolleras, därefter har man sett dem som en börda. Säkert har ISI velat kontrollera talibanerna, men framgpngen har varit rätt tvivelaktig (liksom andras). Många analytiker har fäst uppmärksamheten vid att afghanerna liksom icke-afghanska äventyrare som bin Ladin alltid varit skickliga på att utnyttja både grannstaterna och supermakterna.
En annan myt propageras av Indien och säger att separatismen i Kashmir är terrorism och en pakistansk skapelse. Detta är mycket långt från sanningen. Mer än 80 procent av Kashmirborna skulle antagligen gå in för självständighet men de flesta av dem avvisar samtidigt den islamistiska modellen. Det finns flera små, men i media synliga islamistiska grupper som opererar i Kashmir, eller åtminstone driver propaganda för Kashmir. Men dessa mänskor är i verkligheten inte intresserade av självständighet för Kashmir, utan av dzjihad. Sådana islamister dyker för det mesta upp där det pågår ett krig – inbördeskrigen i Bosnien och Albanien, i Tjetjenien och Kashmir. Deras "hjälp" är vanligen ännu en börda för dem som de säger sig hjälpa, eftersom de sällan kämpar för någon befrielse. Dessa "professionella dzjihadister" verkar också vara vanligare på internetkaféer och i den arabiska diasporan i väst än på ställen där muslimer verkligen förtrycks.
Det är omöjligt för Musharraf att ge efter för Indien i Kashmirfrågan. Det skulle inte bara vara politiskt självmord – det skulle inte heller göra slut på konflikten i Kashmir utan tvärtom skärpa den. Det skulle innebära att konflikten i Kashmir importeras till Pakistan och mot Pakistan. Det som skedde i Afghanistan, med miljoner flyktingar strömmande till Pakistan, borde inte få hända i Kashmir. Det skulle vara en direkt katastrof för Pakistan och Indien, och i ännu högre grad för folket i Kashmir. Det är därför i högsta grad i västs intresse att hindra Indien från att eskalera konflikten och använda Kashmir som ännu ett vapen mot den inre stabiliteten i Pakistan.
De "arabiska" kämparna i Afghanistan – är de en stat i staten eller talibanernas förlängda arm för särskilda operationer (som mordet på Massoud)? Vem är hunden och vem är svansen?
Hunden och svansen kan nog bli ganska intrasslade. Var och en utnyttjar andra och sist och slutligen är alla organisationer och stater verktyg som består av individer och utnyttjas av dem. Araberna i Afghanistan är verkligen araber. Det finns också en mängd "pakistanska" frivilliga på den talibanska sidan, men de är huvudsakligen pashtuner, d.v.s. afghaner.
Omnämnandet av tjetjener, uigurer o.s.v. tjänar närmast Rysslands ock Kinas propagandistiska syften. Det finns mindre än en miljon tjetjener och det pågår ett mycket hårt krig i Tjetjenien. Tjetjener som väljer att i stället bege sig till Afghanistan måste vara ganska opatriotiska (om de nu existerar över huvudtagen).
Araberna utgör den hårda kärnan i Al-Qaida. De är egyptiska, syriska, irakiska o.s.v. professionella revolutionärer och terrorister som samlats kring galjonsfiguren Usama bin Ladin. Många av dem har samma bakgrund i marxistiskt inspirerade revolutionära rörelser i Främre orienten. Ideologi och fasad har förändrats när grönt ersatt rött, men deras metoder liksom deras utländska kontakter har huvudsakligen förblivit de samma.
Tror ni att USA hade planer på att erövra Afghanistan sedan länge och använde händelserna den 11. september som färevändning?
Jag skulle snarare säga att någon annan sedan länge hade planer på en större konflikt i vilken det var nödvändigt att dra in USA. De som utplånade Massoud några dagar före terrorattackerna i USA visste antagligen att terroristerna skulle jagas i Afghanistan.
Det är klart att USA, liksom många andra, länge velat störta talibanerna, och jag ser inget illa med det. Afghanistan var det lättaste målet eftersom talibanerna inte erkändes internationellt (uton av tre länder i början av kriget). Det fanns inget speciellt behov av att demonisera dem eftersom de verkade ha gjort det tillräckligt bra själva. Väst var mer bekymrade över sprängningen av ett par buddhastatyer än över de tusentals offren för talibanernas tyranni och för det inbördeskrig som fortsatt att rasa i Afghanistan, denna gång fullständigt ignorerat av västliga media tills USA igen trädde in på scenen. USA kan naturligtvis anklagas för hyckleri, som alltid, men sanningen är att USA:s ingripande varit till stor hjälp fr dem i Afghanistan som i åratal hoppats att talibanerna skulle störtas.
Också Musharrafs Pakistan tycks ha dragit nytta av den nya vändningen eftersom den gett Musharraf en förevändning för att öppet alliera sig med väst och göra slut på alla rester av samarbete med talibanerna.
Jag skulle ändå vara försiktig med varje konspirationstänkande som ger USA skulden för allt det som skett. USA måste reagera och Afghanistan var ett logiskt mål. I det avseendet gjorde USA vad terroristerna ville. Men USA gjorde det på ett mycket mer moderat sätt och efter mycket längre förberedelser än fienden antagligen hade hoppats. En orsak är att det i Bush-administrationen tycks finnas betydligt mer utrikespolitisk sakkunskap än i Clinton-administrationen som snabbt bombade en rad mål, bland annat en medicinfabrik i Sudan, men alltid misslyckades med att besvara det verkliga hotet.
På lång sikt kan det hot som terrorismen utgör inte besegras genom militära operationer, inte heller i Afghanistan. Vad man där kan göra är bara att avlägsna den talibanska regimen och bidra till att skapa en stabil och erkänd afghansk regering. Det är viktigt att ge Pakistan säkerhetsgarantier och städa den utveckling som omformar Pakistan till ett starkt och relativt stabilt provästligt muslimskt land som kan spela en liknande roll i Central- och Sydasien som Turkiet gör i Främre orienten. I bästa fall kunde detta t.o.m. uppmuntra en Musharraf att ta makten i Iran, vilket skulle gynna västs intressen i Asien.
Då måste terrorismen bekämpas med andra medel. Det innebär att den västliga underrättelseverksamheten mäste intensifieras till det kalla krigets nivå för att möta utmaningarna från terroristorganisationer och regeringar som samarbetar med dem. Väst måste motarbeta att Samuel Huntingtons visioner blir verklighet eftersom det är precis vad terroristerna önskar: en sammanstötning mellan civilisationer. Och vi måste hålla i minne att det också är många andra som skulle vilja se en världsomfattande uppgörelse mellan väst och islam.
Vilken är Afghanistans geostrategiska och geopolitiska betydelse?
Afghanistan är inte så betydelsefullt i sig, om vi enbart tänker på ekonomiska intressen. Av större betydelse är vissa länder i närheten, speciellt länder i Centralasien och Azerbajdzjan. Afghanistan är också en traditionell buffertzon, eftersom terrängen är svårframtränglig för pansarvagnar och moderna arméer. Detta har i århundraden hindrat imperiet i Eurasiens hjärta från att expandera mot Eurasiens södra flank. Det har skyddat de områden som i dag ingår i Indien och Pakistan, men å andra sidan har man genom att göra Afghanistan till ett politiskt eller militärt aktivt område kunnat destabilisera Pakistan eller Centralasien för att förändra status quo, vilket det än varit.
Beträffande oljan bilder Afghanistan igen en bro eller en barriär. Så länge Iran av USA betraktas som ett fientligt land bildar Afghanistan en oljetransportrutt från Centralasien till Pakistan. Så länge det pågår krig i Afghanistan förblir det en barriär som hindrar länderna vid Kaspiska havet från att exploatera sin olja. Krig i Kaukasus har exakt samma följder. Så länge detta är fallet är det bara Ryssland och kanske Kina som har tillgång till och hegemoni över energiresurserna i det inre av Eurasien.
Jag tror att detta är både Afghanistans och Kaukasus’ huvudsakliga geopolitiska betydelse. Med tanke på det geopolitiska tänkandets centrala betydelse för Rysslands nuvarande säkerhetspolitik kan innebörden av detta inte överskattas.
Kan Turkiet dras in i konflikten och vilka följder har det i så fall på Iran, Centralasien och NATO?
Det ser ut som om Turkiet redan dragits in. Eller snarare: Turkiet har frivilligt gått med på att dras in. Iran och Ryssland har naturligtvis en mycket fientlig inställning till varje utvidgning av det turkiska inflytandet i Centralasien och Kaukasus. Turkiet och Pakistan kan å andra sidan slutligen finna varandra efter en lång tid av ömsesidig fientlighet. De har båda en liknande geopolitisk ställning som potentiella väktare av västliga intressen. De hör till de viktigaste randstaterna, för att låna en fras från den klassiska geopolitiken. Det betyder att de också hör till de viktigaste hindren för det ryska imperiets aspirationer på ensam hegemoni över Eurasien.
Turkiet har sökt driva sina intressen i Centralasien där de flesta nationerna är turkiskt besläktade (uzbeker, turkmener, kazacker, kirgisier och uigurer, medan tadzjikerna är persiskt besläktade). I början av 1990-talet försökte Turkiet spela ut det etniska och lingvistiska kortet och centralasiaterna var entusiastiska över tanken på "den turkiska modellen" med västlig orientering och en sekulär stat. Men de centralasiatiska staterna domineras fortfarande av kommunistiska nomenklaturor med starka band till Moskva.
Turkiets ekonomiska problem och i allmänhet alltför försiktiga utrikespolitik har i hög grad undergrävt dess möjligheter att förespråka sina egna och västliga intressen i Centralasien. Vidare har de centralasiatiska diktatorerna tolkat "den turkiska modellen" på de mest egendomliga sätt, som är närmare den kinesiska modellen än den turkiska.
Jag tror att Turkiet på nytt försöker visa hur provästligt landet är och hur lojalt det är mot NATO. Väst har vanligen varit mycket mindre lojalt mot Turkiet. Vad gäller NATO:s inflytande i Centralasien: När väl Afghanistan pacificerats och den amerikanska närvaron antagligen stärkts genom Uzbekistan (även om det är en av de mest illojala allierade till västliga intressen, på ett sätt som mycket påminner om den roll Saudiarabien spelar) är tiden inne att på nytt bistå Georgien. Väst borde i tid bistå Georgien och Azerbajdzjan vilka båda just nu utsätts för allvarliga ryska påtryckningar. Om oljeledningen från Baku till Ceyhan kan färdigställas kan tiden vara inne för omfattande reformer också i Iran.
* * *
Anssi Kullberg har arbetat som en forskare för finska Utlänningsverket, på byrån för Främre och Centrala Asien.
Sam Vaknin är en makedonsk journalist som har också publicerat flera böcker.