main
The Eurasian Politician - March 2004
Situationen i norra Kaukasus:
av Anssi
Kullberg; utgivet i tidskriften Contra nr. 1/2004, februari 2004
[rubriker av Contra]
En del analytiker menar att självmordattackerna i Tjetjenien, på andra ställen i norra Kaukasus och i Ryssland signalerar en förskjutning från den långa traditionen med gerilla-angrepp som uttryck för självständighetsrörelsen, till en mer desperat terrorism av palestinsk modell. Men för att förstå utvecklingen behövs en mer övergripande bild. Motsättning mellan nationalistiska självständighetsrörelser och islamistiska grupper är ett fenomen som redan har kunnat noteras i den eurasiska konfliktzonen sedan länge.
Den eurasiska konfliktzonen ligger längs ett bälte från Balkan genom Kaukasus och Centralasien till Afghanistan, Kashmir och Sydostasien. Det är ingen tillfällighet att konflikten är som värst där, för det är gamla gränsområden mellan de stora civilisationerna; för att vara mer exakt gränsen mellan de starka eurasiska imperierna, må de vara antika eller moderna.
Det är inte heller någon tillfällighet att de här gränsområdena ligger i områden där landskapet och naturgeografin främjar gerilla-taktik och ett effektivt motstånd från den svage mot en överlägsen angripare. Det har gjort bergsområden och i viss utsträckning tätt beskogade områden och brutna kustlinjer med skärgårdar till områden där imperiers expansion har hejdats. Det har också medfört att mosaiken av berg och dalar längs det eurasiska bältet av instabilitet traditionellt har varit mer splittrad på olika språk, etniska grupper och religioner än de stora stäpperna och slätterna i imperiernas kärnländer, där de härskande makthavarna har kunnat utplåna alla motståndsrörelser hos minoritetsfolk.
En annan sak som kännetecknat bergsområdena i Balkan, Kaukasus, Afghanistan, Tadzjikistan och Kashmir har varit den sufiska traditionen inom islam. Sufismen representerar en mer tolerant, moderat och lokalt anpassad variant av islam, medan radikal islamistisk puritanism, den som kännetecknar politisk islamism och som i huvudsak kommer från arabländerna, betraktar sufisterna som kättare. Å andra sidan har de lokala varianterna av sufism, särskilt Naqshbandi-skolan, ofta inspirerat nationalistiska stämningar och frihetskamp, medan den främst arabiska formen av radikal sunnitisk islam är internationalistisk till sin karaktär och främst riktar sig mot internationella fiender. Antiamerikanism är ett typiskt inslag i modern internationalistisk radikal islamism, samtidigt som den är helt främmande för frihetskämparna hos de sufi-baserade, icke-arabiska eurasiska muslimerna.
Brödraskapen inom sufismen, främst Naqshbandiyya, men också den i huvudsak pacifistiska Qadiriyya, har fungerat som pådrivare och kärnor i den nästan helt antikoloniala frihetskampen hos muslimska länder. De ledde motståndsrörelserna under 1800-talet: mot fransmännen i Nordafrika, mot ryssarna i Kaukasus, mot britterna i Indien, mot holländarna i Indonesien och mot turkarna på den Arabiska halvön. Under det kalla kriget - och efter - har de stått för den avgörande styrkan bakom frihetskampen mot den sovjetiska ockupationen av Afghanistan, mot den indiska ockupationen av Kashmir, mot serberna i Bosnien och Kosova och mot ryssarna i Tjetjenien, Dagestan och Tadzjikistan.
Det är också viktigt att notera, att i Tjetjenien har kvinnornas ställning traditionellt varit stark, i jämförelse med hur det ser ut i de flesta av sunni-islamska länderna och i jämförelse med Tjetjeniens nordkaukasiska gransamhällen, som de traditionellt hierarkiskt organiserade tjerkasserna och det traditionellt konservativa Dagestan. Både Naqshbandiyya och Qadiriyya i Tjetjenien har accepterat kvinnor som medlemmar. Det är därför inte förvånande att kvinnor har deltagit i den väpnade kampen ända sedan första Tjetjenien-kriget (1994-96). Men kvinnlig självmordsterrorism, som "de svarta änkorna" varit ansvariga för, är något nytt och tidigare okänt i tjetjensk tradition. Det kan här noteras att i Tjetjenien är det mycket ovanligt att se kvinnor i islamisk "uniform", som sjaletter.
Sufismens styrka har legat i dess förmåga att bevara tro och tradition inom ramen för familjen, klanen och byn. En sådan struktur var mycket mer moståndskraftig mot den officiella sovjetiska ateismen och det auktoritära styret än vad som var fallet med den traditionellt auktoritära och hierarkiska islam i Centralasien, där den tsaristiska och senare sovjetiska centralmakten kunde utnyttja de lokala, konservativt muslimska makthavarna, ulama, för att underkuva de månniskor som de kontrollerade. Det var till och med en gammal tsaristisk tradition att den ryska centralmakten lierade sig med de auktoritärt konservative muslimska prästerna, qadimisterna, medan man betraktade de reformistiska dzjadidisterna och den panturkiska rörelsen som sina fiender.
Radikalerna, som med tiden stödde wahhabismen, delade å andra sidan ofta sin bakgrund med de kommunistiska makthavarna. De kulturella och religiösa rötterna hade skurits av genom den officiella ateismen. Det är därför värt att notera att man ofta hittar en gemensam nämnare hos dagens eurasiska, extremistiskt islamistiska rörelser i de marxistiska rörelserna från 1970-talet och den sovjetstödda islamismen från 1980-talet. Före detta marxister var mer benägna att föredra radikal internationalistisk islam istället för konservativ islam eller nationella frihetsrörelser.
Medan de nationella frihetsrörelserna i norra Kaukasus ofta hade sina politiska rötter i nationaliströrelserna i Central- och Östeuropa, med ledare som liknade de intellektuellt oppositionella i Polen, Tjeckoslovakien, Ungern, Rumänien, de baltiska länderna och Georgien, så valde de radikala det sovjetiska IRP (Islamiska återfödelsepartiet) som sin modell och krävde Sovjetunions bevarande och senare den Ryska federationens bevarande. Från mitten av 1990-talet har de här grupperna blivit alltmer influerade av den radikala islamismen som finns i de rika arabländerna, där de hämtat både den islamiska internationalismens idéer och de anti-västerländska idéerna av radikal islamism. Detta kändes absurt för de självständighetsrörelser som delade sin nationalistiska bakgrund med de östeuropeiska frihetsrörelserna och betraktade Väst som sitt största hopp och sin främsta allierade.
Vid sidan av post-marxistisk radikalism med gamla sovjetfödda antipatier mot Amerika, men med en ny färg på flaggan, fans det också stora mått av opportunism. Mönstret av Alchibiades har upprepats av motståndsrörelser och gerillaledare under många långa konflikter i det förflutna. Mustafa Barzani (en irakisk kurd, som grundade partiet KDP, nu ett av de styrande partierna i Irak) är ett bra exempel. Medan Barzani själv övergick från att ha stött Stalins Sovjet till att stödja Väst, följde Tjetjeniens Alchibiades, Sjamil Basajev, motsatt väg. Han var officer i ryska OMON, kämpade med den ryska militära underrättelsetjänsten GRU i Abchasien-kriget mot Georgien (ett land som trots sin kristna bakgrund var vänligt inställt mot tjetjenerna), anslöt sig under första Tjetjenien-kriget till de tjetjenska patrioterna, men sedan han besegrats av den moderate nationalisten Aslan Maschadov i det tjetjenska presidentvalet 1997, beskrev sig Basajev allt oftare som en "islamisk Che Guevara".
En del mönster kan ses i andra eurasiska konflikthärdar också. I den afghanska frihetskampen mot den sovjetiska ockupationen var de radikala islamisternas roll marginell, medan det antisovjetiska motståndet leddes av sufister och konservativa muslimer. Många islamistiska radikaler tjänstgjorde i de "falskflaggade" grupper som utbildades av den sovjetiska underrättelsetjänsten, som ex-kommunisten Mohammed Nabi Mohammadis Harakat-i Inqilab-i Islami (den Islamiska revolutionära rörelsen), där märkliga figurer som Gulbuddin Hekmatyar (en före detta kommunist) och mullah Omar träffades tidigt.
När den afghanska kommunistregimen besegrades av den konservativa Jamiat-i Islami under Burhanuddin Rabbani och Ahmad Shah Massoud, fortsatte sufisterna att bekämpa den radikala islamistiska rörelsen, talibanerna, medan många före detta kommunistiska generaler anslöt sig till talibanernas styrkor.
Även i Kashmir består kärnan av självständighetsrörelsen av moderata nationalister och sufister. Den Partiövergripande frihetskonferensen (All-Party Hurriyet Conference) valde till och med sommaren 2003 en shia-muslim, Abbas Ansari, till att leda den kashmiriska separatistorganisationen. Å andra sidan avstår islamistiska jihad-grupper, med länkar till den internationella terrorismen, från att stödja den kashmiriska självständighetskampen och talar istället om internationell jihad.
I Indonesien är provinsen Aceh av norra Sumatra ett område med konservativare islam än annorstädes i öriket. Men acehiska separatisterna har ingenting att göra med islamistisk terrorism. Indonesiens islamiska terrorism kläcks i sekulära statsuniversiteter, medan de islamska universiteten förefaller vara fortsatt oberörda och lugna. Radikal islamism finns också i första hand på Java, där befolkningens band till de religiösa grunderna är svagast i hela landet. Front Pembela Islam blev på sin tid berömd för sina fylleslag efter sina attacker, medan Lashkar Jihad blev känt för massvåldtäkter i samband med sina angrepp. Terroristerna bakom terrordåden på Bali och i Jakarta verkar upprepa mönstret att moderna islamistiska terrorister har mer gemensamt med marxistiska radikaler än med konservativa muslimer, för att inte tala om de sufi-inspirerade nationella självständighetsrörelserna.
Kosovas Befrielsearmé (UÇK) grundades av sufistiska brödraskap, och de radikala islamisternas försök att infiltrera rörelsen stoppades så snart Väst engagerade sig i Kosova-konflikten. Arabiska agenter som kom till Bosnien och det albanska inbördeskriget (1997) och till Kosova (1998-99) för att manifestera sin västfientligt internationalistiska islamism, utvisades snabbt från Balkan, så snart som moraliskt och med tiden även materiellt stöd kom från Väst.
I Tjetjenien var utvecklingen mindre lyckosam. På grund av den nästan totala avsaknaden av västerländskt stöd, och till och med västerländsk moralisk förståelse under andra Tjetjenien-kriget, blev tjetjenerna, som dittills sett Väst som en räddare och en föregångare i den östeuropeiska befrielsekampen (som tjetjenerna konsekvent såg sig som en del av), besvikna. Detta skulle underblåsa de dittills marginella radikala islamisternas inflytande mot slutet av 1990-talet. Islamisterna fick dessutom hjälp av den ryska propagandans ansträngningar att stämpla den sekulära nationella självständighetsrörelsen som en del av den internationella islamiska terrorismen, något som bidrog till att islamister bosatta utanför Kaukasus skaffade sig nästan monopol på informationsspridningen utifrån Tjetjenien. Än idag framställer den verkliga självständighetsrörelsen under president Maschadov och hans allierade Väst som en modell för tjetjenerna och tar avtånd från islamistisk propaganda.
Det som har hänt i Tjetjenien är egentligen samma sak som hände i Afghanistan efter det kalla krigets slut, när Väst plötsligt helt tappade intresset för utvecklingen i landet. Det var då som den radikala islamismen och den internationella terrorismen fick stöd bland de afghanska mujahedin-grupperna.
Man kan dra slutsatsen att isoleringen av och det bristande stödet till de moderata och nationella självständighetsrörelserna har tjänat de internationella islamisternas intressen. För dem är en isolerad och desperat konflikthärd den bästa grogrunden för att använda sin finansiella, politiska och propagandamässiga styrka för att vinna inflytande och för att rekrytera unga män och kvinnor. I en konflikt där man åtminstone har kontakt på det moraliska planet och med informationsutbyte med det fria Väst skulle islamisternas möjligheter att infiltrera motståndsrörelsen vara begränsade och deras inflytande bli helt marginaliserat.
Västs engagemang i konflikterna i Bosnien, Albanien och Kosova har starkt bidragit till kampen mot den internationella terrorismen, medan Rysslands politik i Tjetjenien, Indiens politik i Kashmir och Indonesiens politik i Aceh har uppmuntrat den internationella terrorismens hydra.
Interna maktkamper inom en självständighets- eller motståndsrörelse är ofta en lika viktig bidragande orsak till gisslandraman eller terroristdåd, som intresset att påverka fienden. Den tjetjenske islamistledaren Sjamil Basajev har stått i opposition mot president Aslan Maschadov sedan presidentvalet 1997, när Maschadov fick 59 procent av rösterna och Basajev 23 procent. Röstsiffrorna visar en mer långsiktig uppdelning av folkets stöd mellan moderata nationalister och radikala islamister, även om Basajev vid den tiden inte var en lika tydlig exponent för islamismen som han är idag.
Även i andra konfliktområden, som i Kashmir och Kosova, har de moderata nationalisterna alltid vunnit i fria och demokratiska val och de har fått majoritetens stöd, medan de radikala islamisterna har en "mindre kraft i röstbåsen, en moderat kraft på gatorna och en oproportionerligt stark eldkraft". Med marginella styrkor när det gäller antalet män, så har radikalerna ändå kunnat dominera publiciteten, särskilt i Väst. De får hjälp av västerländska medias benägenhet att överdriva "exotiska" fenomen och bidrar därmed i hög grad till den radikala islamismens rykte och attraktionskraft bland radikala i den islamiska världen. Det har också normalt underlättat ockupationsmaktens propaganda, genom att ockupationsmakten kunnat marginalisera den (legitima) moderata självständighetsrörelsen och istället blåst upp radikalism och likställt separatismen med terrorism och extremism.
Sommaren 1995 genomförde Basajev en kommandoräd mot Budjonnovsk, där de ursprungliga målen var en militärbas, en polisstation och en kommunikationscentral. Men när gruppen drpg sig tillbaka från området tog man gisslan och barrikaderade sig i sjukhuset i Budjonnovsk. Även om det officiella tjetjenska ledarskapet fördömde operationen, visade det sig vara en framgång för Basajev, eftersom den tvingade Moskva att uppta förhandlingar. Basajev lyckades med det som det moderata initiativet från de tjetjenska ledarna misslyckats med. Senare, i januari 1996, härmade Salman Radujev Basajevs operation genom att angripa flygplatsen i Kizljar, där ryska helikoptrar förstördes. Där togs också gisslan och när man drpg sig tillbaka, slutade operationen med ett blodbad i byn Pervomajskoje, och återigen visades att enbart extrema aktioner påverkade ryssarna på allvar.
Sommaren 1999 ledde Basajev en grupp på 1000 man, flertalet dagestaner, men 300 av dem tjetjener, i en invasion av Dagestan i syfte att stödja wahhabitiska byar och dagestanska islamister under Nadirshah Hatjilajev, som senare mördades i Mahatjkala, mot de ryska angriparna. De ryska säkerhetsorganen hade emellertid förberett sig för ett nytt krig mot Tjetjenien i god tid innan provokationerna i Dagestan. Basajevs operation kom därför som en present till hökarna i Moskva. Ryssarna flyttade direkt kriget från Dagestan till Tjetjenien, angrep den självständighetsrörelse som just fördömt Basajevs och hans islamisters vettlösa operationer. Ryska säkerhetsorgan och kaukasiska islamister delade ett uppenbart intresse; de tjänade bägge på det nya krigets utbrott och välkomnade att Maschadov framställdes som svag och oförmögen att kontrollera situationen.
Gisslandramat på Dubrovka-teatern i oktober 2002 hade en lika uppenbar koppling till den interna maktkampen i Tjetjenien. Samtidigt med ockupationen ägde en fredlig tjetjensk kongress rum i Köpenhamn. Den organiserades av president Maschadovs självständighetsrörelse, tillsammans med europeiska stödorganisationer. Basajev och andra islamister fick inte komma till kongressen, och för övrigt var kongressens dagordning klart riktad mot extremisterna.
För de västvänliga tjetjenska ledarna var kongressens huvudsakliga syfte att anta ett manifest inställning mot terrorismen och andra otrevliga uttryck för islamisternas verksamhet. Genom detta ville man rentvå självständighetsrörelsens rykte i Västs ögon. Ryssland bidrog storligen till islamisternas intressen genom att koncentrera sin propaganda mot de moderata tjetjenska ledarna, och genom att begära att först Danmark och sedan Storbritannien skulle utlämna Maschadovs speciella sändebud Ahmed Zakajev. Men den västvänlige Zakajev har varit en av de mest hängivna motståndarna till islamisterna i Tjetjenien och under freden mellan de två tjetjenska krigen (1996-99) publicerade han till och med broschyrer och en bok, riktade mot islamisterna, och anklagade wahhabiterna för att vara fiender av Tjetjeniens oberoende.
Att det dykt upp självmordsterrorister i den tjetjenska konflikten innebär inte att den tjetjenska självständighetsrörselsen har anslutit sig till den internationella terrorismen. Men det visar att den legitima tjetjenska ledningens isolering från både Ryssland och Väst har lett till att den islamistiska oppositionen har stärkt sitt inflytande. Den visar också att Basajevs och hans allierades verksamhet inte alls kontrolleras av Maschadovs regering. Med den utgångspunkten borde det inte bekymra den legitima tjetjenska ledningen att Basajev stämplades som terrorist av den amerikanska regeringen, även om det är förståeligt att det tjetjenska ledarskapet måste balansera mot islamisterna så länge man faktiskt kämpar mot en gemensam fiende, den ryska ockupationen. Bara västerländskt stöd, åtminstone moraliskt, kan frigöra den nationella självständighetsrörelsen att inta en mer konsekvent avvisande hållning mot islamisterna, för att fjärma dem från inflytandet i Tjetjenien.
För hökarna i Kreml passar det emellertid bra, att västfientlig islamism vinner insteg i den väpnade motståndsrörelsen. Ryssarna bekämpar i Kaukasus inte terrorism utan separatism. Om ryssarna lyckas spluttra motståndsrörelsen och jämställa den med terrorismen så skapar man ett fortlöpande västerländskt stöd för att fortsätta kriget, som huvudsakligen motiveras av territoriella skäl. Så länge man kan framställa konflikten på det sättet behöver Ryssland inte eftersträva någon längsiktigt hållbar politisk lösning.
* * *
Arbetet med denna artikel har möjliggjorts genom arbete av de följande forskarna: professor Brian Glyn Williams vid University of Massachusetts i Dartmouth (vad avser uppdelningen mellan sufism och wahhabism, Tjetjenien och Kosova), professor Shirin Akiner vid University of London (om tsarens politik mot muslimerna), professor Moshe Gammer vid Tel Avivs universitet (om de sufistiska brödraskapen i Tjetjenien och Dagestan), forskaren Antero Leitzinger vid finska invandrarverkets underrättelseenhet (om Kaukasus och den marxistiska bakgrunden hos islamistiska radikaler), docent Timo Kivimäki vid Helsingfors universitet och Nordiska institutet för Asien-studier i Köpenhamn (om Indonesien) och doktor Kaj Öhrnberg vid Helsingfors universitet (om sufismens roll i det anti-koloniala motståndet). Författaren är doktorand vid Åbo Universitet och specialiserad på östeuropeiska, väst-, central- och sydasiatiska frågor. Han har arbetat vid det finska invandrarverket och den finska ambassaden i Islamabad.